Strindbergsmuseet

På Drottninggatan 85 finns det hus där författaren August Strindberg bodde de fyra sista åren av sitt liv. Huset ligger utmed en av Stockholms mest restaurang- och butikstäta gator och kallades av Strindberg för Blå tornet.

Förklaringen är troligen att den butik i botten-våningen där Strindberg köpte sitt älsklingskaffe hade en liten etikett med ett blå torn som han tyckte var vackert. Kanske bidrog också att väggarna i trapp-uppgången var blå, det är de fortfarande.

På fjärde våningen inryms Strindbergsmuseet som öppnades 1973, och vägg i vägg den lägenhet där han levde mellan 1908 och 1912. Två våningar upp, på vinden, finns August Strindbergs bibliotek med cirka 3000 böcker.

I biblioteket satt han ofta för att göra research innan han skrev sina böcker. August Strindberg var noga med att allt skulle vara korrekt, och lämnade inget åt slumpen.

De olika utställningarna i museet sätter in August Strindberg i ett sammanhang och är upplagda kring olika teman. Han var en mångsidig och vetgirig man som inte enbart skrev skönlitterära böcker utan också bland annat ägnade sig åt musik och att måla.

Brev, foton och andra föremål ger en bild av vem han var och vad han gjorde. August Strindberg föddes 1849 och slog igenom som 30-åring med Röda rummet. Sin mest produktiva period hade han på 1880-talet då han skrev 30 verk, i genomsnitt tre per år.

Under flera år bodde Strindberg utomlands, bland annat i Frankrike, Tyskland och Schweiz, och blev internationellt känd. 1897 kom han tillbaka till Sverige och levde sedan här till sin död. Han tog ofta ställning för den svage och var engagerad i den politiska debatten.

August Strindberg gifte sig tre gånger och skilde sig lika många och det var efter den sista skilsmässan, från Harriet Bosse, som han flyttade till Drottninggatan 85. Huset drevs som pensionat och Strindberg fick hyra en möblerad trerummare med helpension.

För detta betalade han cirka 250 kronor i månaden, vilket ungefär motsvarar
10 000 kronor med dagens penningvärde. Mycket pengar, men huset var nybyggt och toppmodernt med den tidens mått: hiss, centralvärme, elektricitet, vattentoalett och telefon. Dock fanns inget kök.

Att andra bott i lägenheten i många år, innan Stockholms stad köpte den i början av 1970-talet och gjorde den till museum, märks inte. Det mesta ser ut som när August Strindberg själv bodde där. Det är nästan så att historiens vingslag känns när man går omkring där.

Tamburen med tapetfriserna av lätt romantiskt motiv. Matsalen med pianot, korgstolen och de små bysterna av Goethe och Schiller. Arbetsrummet med skrivbordet där sakerna ligger i givakt: glasögon, anteckningsblock och pennorna av högsta kvalité.

Och inte blir upplevelsen sämre av att höra inspelade ljud, så som de kunde låtit på Strindbergs tid: kaffekokaren som puttrar, väggklockans tickande, brodern Axels pianospel, hurraropen från gatan, telefonen som ringer – och August Strindbergs ”egna” harklingar.

Också sängen i sovrummet, där han avled i magcancer den 14 maj 1912, är ursprunglig. På sängbordet står ett stearinljus, ett vattenglas och Bibeln.

Strindberg var starkt religiös i sin ungdom och tog intryck av sin mor. Han återvände sedan till till sin kristna tro efter Inferno-krisen på 1890-talet. En övertygelse han sedan höll fast vid livet ut.

Strindberg var inte rädd att säga vad han tyckte och tänkte och argumenterade till exempel för allmän rösträtt, att försvaret skulle bantas och monarkin avskaffas.

Arbetare och studenter ställde sig ofta på hans sida och när han fyllde 63 år den 22 januari 1912 hyllades han av 15 000 utanför sitt hus. Med honom uppe på balkongen var Anne-Marie, ett av hans fem barn. Strindberg tog ofta barnens parti vilket märks i många av hans böcker där de beskrivs som oförstörda och utan skuld.

Nobelpriset i litteratur fick han aldrig, däremot Folkets Nobelpris. Summan han tog emot – 45 000 kronor – var ett bevis på folkets kärlek medan han fortfarande levde. I dag skulle det vara ungefär 2 miljoner kronor.

August Strindberg är begravd på Norra kyrkogården i Solna. När hans kista fördes till begravningspaltsen kantades gatorna av ca 60 000 personer.