Spårvägsmuseet

"Välkommen till Spårvägsmuseet, Welcome to Stockholm transport museum", står det på en stor skylt vid ingången. Inifrån lokalen hörs barnstoj och mammor och pappor som försöker dämpa entusiasmen en smula på de sina.

Att barnen står i centrum känns helt naturligt. Det finns inte en unge som säger nej till att "provköra" en buss, tunnelbana eller leka spärrvakt i en gammal kiosk. Men man behöver inte vara barn för att uppskatta ett besök.

Det gäller att se upp för det minitåg som rullar på en spårväg genom museet. Inga bommar som spärrar övergången utan bara en vänlig man som ser till att av- och påstigning sker utan problem.

Han berättar att tågvagnen bakom hans rygg är Stockholms första elektriska tåg. Det togs i bruk redan år 1890 och trafikerade den då nyöppnade och toppmoderna Djursholmsbanan, som senare fick namnet Roslagsbanan.

En informationstext berättar att lokalbanorna föddes som ett svar på en dröm om ett boende utanför "stadens smuts, buller och trängsel". Så kom exempel villastaden Djursholm till.

En karta visar Djursholms- och Saltsjöbanans sträckning med varje station inprickad. Ett imponerande transportnät som sträckte sig ända från Hallstavik i norr till Nynäshamn i söder.

Persontrafiken i Stockholm föddes redan på medeltiden när roddbåtstrafiken gjorde det möjligt att färdas längre sträckor. Även bärstolar användes för att transportera folk och fä - med människor som arbetskraft.

Från början bodde nästan alla stockholmare på Stadsholmen, det som i dag är Gamla stan. Då var behovet av ett bra transportsystem blygsamt. Detta förändrades när folkmängden ökade och invånarna bosatte sig längre bort.

På 1600-talet togs hästen i bruk och en ny yrkesgrupp såg dagens ljus. Åkarna och hyrkuskarna såg till att stockholmarna kom dit de önskade. Rika stockholmare hade egna stall med hästar.

Hur det kunde se ut i lokaltrafikens barndom visas bland annat genom Sveriges äldsta bevarade lokaltrafikfordon, en hästbuss som är byggd på 1840-talet. Det var också det århundradet när spårtrafiken föddes.

Senare tog motordrivna bussar över och uttrycket "polletten, tack!" fick en ny innebörd. Att gå runt och titta på de olika bussmodellerna från förr är en fröjd för ögat. Även för den som inte är bilintresserad utan bara vill förstå hur det var.

En avdelning berättar om vad resor till främmande länder och städer betytt för lokaltrafiken i Stockholm. Mellan 1900 och 1965 skickades anställda på Stockholms spårvägar ut för att studera hur man skötte lokaltrafiken i andra europeiska storstäder.

På så sätt har Lyon, Berlin, Dublin och Moskva, för att nämna några, bidragit till att göra lokaltrafiken lite mer bekväm och effektiv i Stockholm.

Efter någon timmes rundtur i Spårvägsmuseet känns det skönt att sätta sig en stund och dricka en kopp kaffe i museets kafé.

Sedan tar det bara ett par minuter att komma till hållplatsen där buss nummer 2 ser till att man kommer till centrum.

I det läget känns gamla tiders droskor, hästar och spårvagnar ganska avlägsna. Att bli påmind om att lokaltrafiken inte alltid varit så bekväm och utbyggd som den är numera är både nyttigt och viktigt.